Like a whisper

Iskallt & menlöst
Plasten gör dig vacker är Du glad?
En livslögn att dö för
Det är läggdags för skämten
Det är allvar i år...

Just nu ligger jag under mina två varma täcken och knappar på tangenterna. Regnet smattrar lätt mot fönsterbläcket utanför fönstret och jag myser. En kopp thé står på nattduksbordet och ryker lite lätt. Åh, vad jag tycker om när det regnar ibland, inte för ofta, men precis när man ska sova så är det det bästa sömnmedlet som finns. Det känns som det finns plats för alla tankar när det regnar, som att man kan ligga kvar i sängen med gott samvete och bara filosofera. När regnet faller till marken känns det som att alla tunga och ledsna tankar man  haft faller med regnet och försvinner. I all fall för ett tag. Jag trodde inte att jag gillade regnet tills för ett tag sen, då kom jag på att det inte är regnet som jag ogillar utan blåsten. För om det regnar och bålser samtidigt då faller inte tankarna till marken med regnet utan virvlar upp och växer i huvudet. Regn det tycker jag om. Ett stilla sommarregn kan vara det vackraste som finns. I vilket fall som helst så är det riktigt mysigt på kvällen när man ska sova, som nu.
 

Jag kan erkänna att jag ibland kan bli riktigt upprörd och irriterad för ingenting. Det räcker med att man missar bussen på morgonen, eller att det där linnet man hade planerat att ha ligger i tvätten. Sen brukar de dagarna som börjar så sluta med irritation över minsta lilla. Exempelvis om man öppnar kylskåpet och till exempel smöret trillar ut, "Vilken smart idiot har ställt smöret där?" för att sedan komma på att det faktiskt var jag som använde det sist, och då istället börja muttra "Vilket idiotiskt kylskåp". Men även om jag vissa dagar är riktigt lätt retad så finns det en sak som gör att ilskan rinner av mig på en gång. Det är när jag är arg eller irriterad på en person, och personen blinkar. För bara den där lilla blinkningen påminner mig om mänskligheten. Påminner mig om hur skör en människa är och att ingen är perfekt. Så om jag någonsin är arg på dig, titta ner i marken och blinka.

Döden. Det är ett sånt ord man inte vill höra, ett sånt ord man önskar inte finns. Men tyvärr, trots alla önskningar i världen så finns den där. Döden undviker inte någon, för även om döden är obehaglig, så lämnar den ingen utanför. Döden tvingar alla att vara med. Min syn på döden har ändrats med åren, från något mörkt och hemskt till något fint och ljust, hur knepigt det än låter. För mig är döden inget slut på något längre, utan början på något nytt. Ett nytt kapitel. Som en oupptäckt kontinent. För det jag tror är att livet aldrig tar slut. Mitt liv som Mikaela kommer någon dag ta slut, det är självklart. Men min själ kommer leva vidare, kanske inte på en gång. Jag tror att själen behöver tid för eftertanke och reflektion, för att sedan veta vad nästa liv ska lära mig. Jag tror att man i varje liv har en läxa som man ska lära sig. Det kan vara att man ska lära sig att sätta gränser, eller att lära sig vara mer ödmjuk. Vissa läxor kan vara svårare än andra att klara, men man måste gå genom problemet inte runt det. För då kommer det tillbaka om och om igen. Man kan lika det vid ett tv-spel där man måste klara olika banor för att komma vidare, skillnaden är att man kan vinna i tv-spelet. Det tror jag aldrig man gör, jag tror aldrig man blir fullärd. Det är min syn på döden, det är inte slutet på något utan bara början.

Min värsta mardröm är att vara precis som alla andra, en steriotyp. Att tillhöra en slags grupp. Att bli placerad i ett fack. Jag kan gå med på att bli placerad i facket svensk, men då endast för att jag talar svenska, är född i Sverige och inte för att jag är typisk svensk. Jag vet att jag är ganska hård nu, för jag vet att jag själv med lätthet delar in människor i olika fack, av ren lathet. Som tex den flitiga asiaten eller den galne vetenskapsmannen. Det är så enkelt att döma en människa för hur den ser ut och inte för vad den faktiskt är. Och det är så enkelt att bara tillhöra ett fack, att inte sticka ut, att rätta sig i ledet och göra precis som alla andra. Ärligt talat, hur kul är det med massproduktion? Det är ju absolut inget att sträva efter.

VÅGA VARA GALEN!

Galen är den som lever i sin egen värld, den som är annorlunda. Einstein var galen. Han sa att det varken fanns tid eller rum, utan endast en förening av de båda. Columbus var extremt galen som hävdade att det inte fanns en stor avgrund på andra sidan havet utan en kontinent. Det var inte många som trodde på honom, för han var ju galen. Edmond Hillary var också en galen kille, han svor på att en människa kunde nå toppen av Mount Everest, och hela världen log och sa "Yeah right, killen har livlig fantasi". Sedan har vi Beatles som gjorde annorlunda musik och klädde sig som inga andra. Alla dessa levde i sin egen värld. De vågade vara galna. De vågade tro på sig själva trots att hela världen var emot dem. VÅGA VARA GALEN!

Förväntningar. Det kan förstöra allt. Förväntningar. Inför allt som komma skall. Förväntningar. Är det värsta som finns. Att förvänta sig något är livsfarligt. Istället fördubblas risken att det blir kaos. För ingenting blir som man tänkt sig, någonsin. När man ritar upp en bild i huvudet om hur något ska bli bygger man upp en dröm, en dröm som kan krossas så lätt. Som ett ägg. Det bästa är att inte ah några förväntningar alls. Då kan det ju inte bli dåligt. Jag kommer ihåg när jag var liten och dum, så skulle vi hyra en stuga i Bohuslän. Och mina förväntningar var skyhöga. Vi skulle bo precis intill havet. Framför mig såg jag ett slott precis vid havet. Men icke sa nicke. Det blev inte så, jämfört med mina drömmar såg det ut som ett ruckel. Det var då jag bestämmde mig för att aldrig ha för höga förväntningar. Men nu har jag bestämmt mig för att inte ha några alls. Hade jag istället ritat upp att vi skulle bo i en hydda i skogen, hade ju det där huset vid havet sett ut som ett slott i mina ögon. Ha inga förväningar!

Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar vara halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att vi jagar efter fel saker. Vi letar efter lyckan som om den vore inslagen i ett färgglatt paket med snören på där det står "grattis här får du lycka". Men varje dag får vi små små ögonblick där vi har chans att förändra det som gör oss olyckliga. Vi kanske uppmärksammar de små ögnblicken men vi gör inget åt dem. Vi låter dem rinna förbi, dag efter dag... Ögonblicket kan vara när som helst, det kan vara när du stoppar i nyckeln i låset, när du sitter på bussen hem, det kan vara vid alla de tillfällen då vi vanligtvis inte ens märker att något händer. Vi kanske är rädda att förlora det vi har, men den rädslan utplånas när vi inser att historian skrivs av de som vågar öppna ögonen och se. Av de som tar tillvara på de små små ögonblicken som finns varje dag utan att vi märker dem. Men det enda som gör drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas. Frågan är om det är så farligt? Att misslyckas är ju en del av livet, det är möjligeheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande. Som gör livet värt att leva. Fånga dagen, fånga ögonblicken!

Just nu så trivs jag oerhört bra med livet. Precis just nu så hade jag absolut inte velat vara någon annan än just mig. För lyckoruset är så stort just nu, det börjar ända nere i tårna och fortsätter upp till munnen där det mynnar ut i ett leende. Underbart! Men det är något som skaver, något som gör att lyckan inte känns helt fulländad. En främmande känsla som jag inte kan sätta fingret på vart den kommer ifrån. Som ett myggbett som är där och kliar lite ibland, men när man inte tänker på det så känns det inte. Men så kommer den smygande på bussen hem till exempel, när det finns tid för eftertanke. Då slår den till, pang bom.

Nu ska jag ut i Sparsörs skogar och göra mitt vårskrik! AHHH! Precis som Ronja. Bara få skrika ut alla känslor. Då kanske den släpper, känslan som ligger där.

Jag älskar att få som jag vill, men det värsta jag vet är när jag får det utan att kämpa för det. Då vill jag verkligen inte ha det, oberoende av vad det är. Det är ju jakten och längtan efter något som gör att ha-begäret ökar. Tänk dig att du tycker om någon otroligt mycket, du visar intresse och får genast gensvar från personen och tänker "Jaha, var det inte svårare än såhär?". Meningslöst, det är som att vinna utan att köpa en lott.

Sitter i skolan nu och filar på vår US and A presentation. Den kommer inte äga rum än på ett tag, men det känns att det börjar närma sig. Jag är med i den grupp som har i uppgift att hålla i inledningen och det är faktiskt inte så lätt som det kan verka. Det är ju inledningen allt hänger på- kommer vi vinna publikens uppmärksamhet eller inte? Som det ser ut just nu vill vi ha en inledning som slår hål på myter, falska myter om oss svenskar. När jag sökte på google på den typiske svensken dyker följande upp:

Den typiske svensken är storväxt, blond och blåögd och har yllemössa på vintern. Han är av naturen blyg, tillbakadragen, seriös, företagsam och skrattar inte gärna åt sig själv, utan tar sig själv på största allvar. Han är även starkt vanebunden; varje morgon går han upp 05:30 för att ge sig själv tid att läsa morgontidningen. Detta innebär även att svenskar läser långsamt, eftersom arbetsdagen inte börjar förrän 08:00.

Typiskt för svensken är även att han är mycket försiktig och sällan gör något impulsivt och spontant (möjligen undantaget att nysa).

Slutligen älskar svensken solen och stillheten på landet, hatar köer, får en kick av att vara först på bussen, ogillar vintern, njuter av sex, tål inte zigenare, tror på vad Socialstyrelsen säger, tror inte på Gud, dyrkar Ingemar Stenmark, är patriotisk (har kalsonger med svenska flaggan på), går till systemet två gånger i veckan, firar jul hos sina föräldrar, läser engelska och blir, tveklöst, förolämpad av att ens läsa det här.

Men vad kul. Precis så vill jag ju inte vara. Jag vill helt plötsligt inte alls vara svensk. Det kanske är jag som är väldigt osvensk? Jag som inte passar in på kriterierna för att vara svensk. Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att det inte är någon svensk som stämmer in på beskrivningen. Ush! Men när jag tänker efter så är man kanske inte så stolt över att vara svensk. Tänk bara på alla utländska ord vi utnyttjar för att vara mer inne; som tillexempel ruccola, visste ni ens att ruccola inte är ett sveskt ord? Tänkte väl det, men här är den hårda sanningen- det heter egentligen senapskål. Sexigt så in i norden! Vi säger widescreen istället för bredbild och airbag istället för krockkudde. Vi har alla våra små försök till att vara mer osvenska. Hur kan vi då med att säga att invandrare att de ska anpassa sig till det svenska samhället, när vi knappt vet vad det innebär? Det tåls att tänka på...

Solen skiner nu och snart ska jag lämna skolbyggnaden för att senare kolla när Elfsborg utklassar AIK. Underbart! För Elfsborg är jag stolt över. Med all rätt!  

Ingenting är som det ser ut, men det kanske är just det som har ett underhållningsvärde? Dataspel bygger ju på det. Och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris, så öppnar sig en avgrund. Och vi betalar för att få uppleva det. Men dataspel och filmer går ju att stänga av. Det är väl det som är skillnaden. Skillnaden mellan livet och fantasin. Man kan sluta ögonen för det man inte vill se, men man kan inte stänga av av hjärtat för saker man inte vill känna. Ibland hade livet varit så mycket enklare utan känlor, att välja utan att känna, utan att ta hänsyn. Men då hade man ju tvingats leva som en levade död, utan förmåga att känna glädje på våren när fåglarna kvittrar. Utan att känna hur det känns när man är nykär. Det är inte värt det. Men om man bara kunde hoppa över de betyngade känslorna då? Njae, då hade man nog inte uppskattat alla de sköna känslorna. Faktiskt så är det nog bäst precis som det är. Tråkigt, men sant. Det är bara söndagar tankar som dessa känns relevanta, hade det varit lördag hade det varit så mycket ytligare tankar. Jag älskar både lördag och söndag. Precis lika mycket.