Like a whisper

Förväntningar. Det kan förstöra allt. Förväntningar. Inför allt som komma skall. Förväntningar. Är det värsta som finns. Att förvänta sig något är livsfarligt. Istället fördubblas risken att det blir kaos. För ingenting blir som man tänkt sig, någonsin. När man ritar upp en bild i huvudet om hur något ska bli bygger man upp en dröm, en dröm som kan krossas så lätt. Som ett ägg. Det bästa är att inte ah några förväntningar alls. Då kan det ju inte bli dåligt. Jag kommer ihåg när jag var liten och dum, så skulle vi hyra en stuga i Bohuslän. Och mina förväntningar var skyhöga. Vi skulle bo precis intill havet. Framför mig såg jag ett slott precis vid havet. Men icke sa nicke. Det blev inte så, jämfört med mina drömmar såg det ut som ett ruckel. Det var då jag bestämmde mig för att aldrig ha för höga förväntningar. Men nu har jag bestämmt mig för att inte ha några alls. Hade jag istället ritat upp att vi skulle bo i en hydda i skogen, hade ju det där huset vid havet sett ut som ett slott i mina ögon. Ha inga förväningar!

Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar vara halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att vi jagar efter fel saker. Vi letar efter lyckan som om den vore inslagen i ett färgglatt paket med snören på där det står "grattis här får du lycka". Men varje dag får vi små små ögonblick där vi har chans att förändra det som gör oss olyckliga. Vi kanske uppmärksammar de små ögnblicken men vi gör inget åt dem. Vi låter dem rinna förbi, dag efter dag... Ögonblicket kan vara när som helst, det kan vara när du stoppar i nyckeln i låset, när du sitter på bussen hem, det kan vara vid alla de tillfällen då vi vanligtvis inte ens märker att något händer. Vi kanske är rädda att förlora det vi har, men den rädslan utplånas när vi inser att historian skrivs av de som vågar öppna ögonen och se. Av de som tar tillvara på de små små ögonblicken som finns varje dag utan att vi märker dem. Men det enda som gör drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas. Frågan är om det är så farligt? Att misslyckas är ju en del av livet, det är möjligeheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande. Som gör livet värt att leva. Fånga dagen, fånga ögonblicken!

Just nu så trivs jag oerhört bra med livet. Precis just nu så hade jag absolut inte velat vara någon annan än just mig. För lyckoruset är så stort just nu, det börjar ända nere i tårna och fortsätter upp till munnen där det mynnar ut i ett leende. Underbart! Men det är något som skaver, något som gör att lyckan inte känns helt fulländad. En främmande känsla som jag inte kan sätta fingret på vart den kommer ifrån. Som ett myggbett som är där och kliar lite ibland, men när man inte tänker på det så känns det inte. Men så kommer den smygande på bussen hem till exempel, när det finns tid för eftertanke. Då slår den till, pang bom.

Nu ska jag ut i Sparsörs skogar och göra mitt vårskrik! AHHH! Precis som Ronja. Bara få skrika ut alla känslor. Då kanske den släpper, känslan som ligger där.

Jag älskar att få som jag vill, men det värsta jag vet är när jag får det utan att kämpa för det. Då vill jag verkligen inte ha det, oberoende av vad det är. Det är ju jakten och längtan efter något som gör att ha-begäret ökar. Tänk dig att du tycker om någon otroligt mycket, du visar intresse och får genast gensvar från personen och tänker "Jaha, var det inte svårare än såhär?". Meningslöst, det är som att vinna utan att köpa en lott.

Sitter i skolan nu och filar på vår US and A presentation. Den kommer inte äga rum än på ett tag, men det känns att det börjar närma sig. Jag är med i den grupp som har i uppgift att hålla i inledningen och det är faktiskt inte så lätt som det kan verka. Det är ju inledningen allt hänger på- kommer vi vinna publikens uppmärksamhet eller inte? Som det ser ut just nu vill vi ha en inledning som slår hål på myter, falska myter om oss svenskar. När jag sökte på google på den typiske svensken dyker följande upp:

Den typiske svensken är storväxt, blond och blåögd och har yllemössa på vintern. Han är av naturen blyg, tillbakadragen, seriös, företagsam och skrattar inte gärna åt sig själv, utan tar sig själv på största allvar. Han är även starkt vanebunden; varje morgon går han upp 05:30 för att ge sig själv tid att läsa morgontidningen. Detta innebär även att svenskar läser långsamt, eftersom arbetsdagen inte börjar förrän 08:00.

Typiskt för svensken är även att han är mycket försiktig och sällan gör något impulsivt och spontant (möjligen undantaget att nysa).

Slutligen älskar svensken solen och stillheten på landet, hatar köer, får en kick av att vara först på bussen, ogillar vintern, njuter av sex, tål inte zigenare, tror på vad Socialstyrelsen säger, tror inte på Gud, dyrkar Ingemar Stenmark, är patriotisk (har kalsonger med svenska flaggan på), går till systemet två gånger i veckan, firar jul hos sina föräldrar, läser engelska och blir, tveklöst, förolämpad av att ens läsa det här.

Men vad kul. Precis så vill jag ju inte vara. Jag vill helt plötsligt inte alls vara svensk. Det kanske är jag som är väldigt osvensk? Jag som inte passar in på kriterierna för att vara svensk. Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att det inte är någon svensk som stämmer in på beskrivningen. Ush! Men när jag tänker efter så är man kanske inte så stolt över att vara svensk. Tänk bara på alla utländska ord vi utnyttjar för att vara mer inne; som tillexempel ruccola, visste ni ens att ruccola inte är ett sveskt ord? Tänkte väl det, men här är den hårda sanningen- det heter egentligen senapskål. Sexigt så in i norden! Vi säger widescreen istället för bredbild och airbag istället för krockkudde. Vi har alla våra små försök till att vara mer osvenska. Hur kan vi då med att säga att invandrare att de ska anpassa sig till det svenska samhället, när vi knappt vet vad det innebär? Det tåls att tänka på...

Solen skiner nu och snart ska jag lämna skolbyggnaden för att senare kolla när Elfsborg utklassar AIK. Underbart! För Elfsborg är jag stolt över. Med all rätt!  

Ingenting är som det ser ut, men det kanske är just det som har ett underhållningsvärde? Dataspel bygger ju på det. Och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris, så öppnar sig en avgrund. Och vi betalar för att få uppleva det. Men dataspel och filmer går ju att stänga av. Det är väl det som är skillnaden. Skillnaden mellan livet och fantasin. Man kan sluta ögonen för det man inte vill se, men man kan inte stänga av av hjärtat för saker man inte vill känna. Ibland hade livet varit så mycket enklare utan känlor, att välja utan att känna, utan att ta hänsyn. Men då hade man ju tvingats leva som en levade död, utan förmåga att känna glädje på våren när fåglarna kvittrar. Utan att känna hur det känns när man är nykär. Det är inte värt det. Men om man bara kunde hoppa över de betyngade känslorna då? Njae, då hade man nog inte uppskattat alla de sköna känslorna. Faktiskt så är det nog bäst precis som det är. Tråkigt, men sant. Det är bara söndagar tankar som dessa känns relevanta, hade det varit lördag hade det varit så mycket ytligare tankar. Jag älskar både lördag och söndag. Precis lika mycket.