Like a whisper

Just nu så trivs jag oerhört bra med livet. Precis just nu så hade jag absolut inte velat vara någon annan än just mig. För lyckoruset är så stort just nu, det börjar ända nere i tårna och fortsätter upp till munnen där det mynnar ut i ett leende. Underbart! Men det är något som skaver, något som gör att lyckan inte känns helt fulländad. En främmande känsla som jag inte kan sätta fingret på vart den kommer ifrån. Som ett myggbett som är där och kliar lite ibland, men när man inte tänker på det så känns det inte. Men så kommer den smygande på bussen hem till exempel, när det finns tid för eftertanke. Då slår den till, pang bom.

Nu ska jag ut i Sparsörs skogar och göra mitt vårskrik! AHHH! Precis som Ronja. Bara få skrika ut alla känslor. Då kanske den släpper, känslan som ligger där.