Like a whisper

Jag kan erkänna att jag ibland kan bli riktigt upprörd och irriterad för ingenting. Det räcker med att man missar bussen på morgonen, eller att det där linnet man hade planerat att ha ligger i tvätten. Sen brukar de dagarna som börjar så sluta med irritation över minsta lilla. Exempelvis om man öppnar kylskåpet och till exempel smöret trillar ut, "Vilken smart idiot har ställt smöret där?" för att sedan komma på att det faktiskt var jag som använde det sist, och då istället börja muttra "Vilket idiotiskt kylskåp". Men även om jag vissa dagar är riktigt lätt retad så finns det en sak som gör att ilskan rinner av mig på en gång. Det är när jag är arg eller irriterad på en person, och personen blinkar. För bara den där lilla blinkningen påminner mig om mänskligheten. Påminner mig om hur skör en människa är och att ingen är perfekt. Så om jag någonsin är arg på dig, titta ner i marken och blinka.

Döden. Det är ett sånt ord man inte vill höra, ett sånt ord man önskar inte finns. Men tyvärr, trots alla önskningar i världen så finns den där. Döden undviker inte någon, för även om döden är obehaglig, så lämnar den ingen utanför. Döden tvingar alla att vara med. Min syn på döden har ändrats med åren, från något mörkt och hemskt till något fint och ljust, hur knepigt det än låter. För mig är döden inget slut på något längre, utan början på något nytt. Ett nytt kapitel. Som en oupptäckt kontinent. För det jag tror är att livet aldrig tar slut. Mitt liv som Mikaela kommer någon dag ta slut, det är självklart. Men min själ kommer leva vidare, kanske inte på en gång. Jag tror att själen behöver tid för eftertanke och reflektion, för att sedan veta vad nästa liv ska lära mig. Jag tror att man i varje liv har en läxa som man ska lära sig. Det kan vara att man ska lära sig att sätta gränser, eller att lära sig vara mer ödmjuk. Vissa läxor kan vara svårare än andra att klara, men man måste gå genom problemet inte runt det. För då kommer det tillbaka om och om igen. Man kan lika det vid ett tv-spel där man måste klara olika banor för att komma vidare, skillnaden är att man kan vinna i tv-spelet. Det tror jag aldrig man gör, jag tror aldrig man blir fullärd. Det är min syn på döden, det är inte slutet på något utan bara början.

Min värsta mardröm är att vara precis som alla andra, en steriotyp. Att tillhöra en slags grupp. Att bli placerad i ett fack. Jag kan gå med på att bli placerad i facket svensk, men då endast för att jag talar svenska, är född i Sverige och inte för att jag är typisk svensk. Jag vet att jag är ganska hård nu, för jag vet att jag själv med lätthet delar in människor i olika fack, av ren lathet. Som tex den flitiga asiaten eller den galne vetenskapsmannen. Det är så enkelt att döma en människa för hur den ser ut och inte för vad den faktiskt är. Och det är så enkelt att bara tillhöra ett fack, att inte sticka ut, att rätta sig i ledet och göra precis som alla andra. Ärligt talat, hur kul är det med massproduktion? Det är ju absolut inget att sträva efter.

VÅGA VARA GALEN!

Galen är den som lever i sin egen värld, den som är annorlunda. Einstein var galen. Han sa att det varken fanns tid eller rum, utan endast en förening av de båda. Columbus var extremt galen som hävdade att det inte fanns en stor avgrund på andra sidan havet utan en kontinent. Det var inte många som trodde på honom, för han var ju galen. Edmond Hillary var också en galen kille, han svor på att en människa kunde nå toppen av Mount Everest, och hela världen log och sa "Yeah right, killen har livlig fantasi". Sedan har vi Beatles som gjorde annorlunda musik och klädde sig som inga andra. Alla dessa levde i sin egen värld. De vågade vara galna. De vågade tro på sig själva trots att hela världen var emot dem. VÅGA VARA GALEN!