Like a whisper

Döden. Det är ett sånt ord man inte vill höra, ett sånt ord man önskar inte finns. Men tyvärr, trots alla önskningar i världen så finns den där. Döden undviker inte någon, för även om döden är obehaglig, så lämnar den ingen utanför. Döden tvingar alla att vara med. Min syn på döden har ändrats med åren, från något mörkt och hemskt till något fint och ljust, hur knepigt det än låter. För mig är döden inget slut på något längre, utan början på något nytt. Ett nytt kapitel. Som en oupptäckt kontinent. För det jag tror är att livet aldrig tar slut. Mitt liv som Mikaela kommer någon dag ta slut, det är självklart. Men min själ kommer leva vidare, kanske inte på en gång. Jag tror att själen behöver tid för eftertanke och reflektion, för att sedan veta vad nästa liv ska lära mig. Jag tror att man i varje liv har en läxa som man ska lära sig. Det kan vara att man ska lära sig att sätta gränser, eller att lära sig vara mer ödmjuk. Vissa läxor kan vara svårare än andra att klara, men man måste gå genom problemet inte runt det. För då kommer det tillbaka om och om igen. Man kan lika det vid ett tv-spel där man måste klara olika banor för att komma vidare, skillnaden är att man kan vinna i tv-spelet. Det tror jag aldrig man gör, jag tror aldrig man blir fullärd. Det är min syn på döden, det är inte slutet på något utan bara början.